Så var dagen äntligen här, Midsommar 2008, vår bröllopsdag! Dagen jag längtat efter så länge och som Micke sett fram emot med mer tillförsikt. 

Vi vaknade redan före sju på morgonen och vädret som hade utlovats som ostadigt visade sig från sin bästa sida med solsken och ca 20 plusgrader.

Kvällen innan hade allt packats ihop så vi drack kaffe i sängen i lugn och ro och pratade om vad som komma skulle. När klockan närmade sig halv nio bar vi ned allt i bilen, det kändes lite högtidligt och maffigt att gå ut ur lägenheten med brudklänningen över armen och veta att jag aldrig mer skulle gå där som Lina Klusell.

Väl hos Rickard, frisören, lugnade allt ned sig och blev roligt! Han har gjort det här så många gånger och hade verkligen järnkoll på allt. Min syster Fia som skulle vara tärna dök upp vid nio även hon och Micke åkte hem igen för att ta det lite lugnt och byta om.

   

Jag och Fia fick håret lagt och vi satt i huven med huvudet fullt av spolar. Mitt i allt dök min bonussvärfar Valle upp med min brudbukett, Fias tärnbukett samt Mickes corsage. Blommorna var verkligen perfekta och precis så som jag önskat dem. Ljuvliga crémefärgade Vendelarosor, vit fresia, lavendel, murgröna och steel grass med uppträdda crémefärgade pärlor på.

Vi hade med oss smörgåsar och drack kaffe i Rickards trevliga salong medan vi blev sminkade och fixade. Jag hade valt att ha en stor knut i nacken och Rickard tuperade mitt hår rejält uppe på huvudet för att kunna fästa Kirstos underbara lilla krona ordentligt. Jag hade kvällen före dragit rynkband i mammas och moster Lottas slöja och den rynkades ihop och fästes under kronan men över knuten.

 Fia fick en lösare halvhästsvans med stora lockar och fresia och murgröna fästa i håret.

    

Ca 10.45 dök den blivande brudgummen upp för att bli klippt och stylad. OJ, så snygg han var i sin frockcoat! Medan Micke satt i frisörstolen hjälpte Fia mig med underkläder och klänning, ingen ska säga att det är enkelt att smidigt komma in i underkjol och korsettliv men snygg blir man när det är klart!

  

Vår fotograf Åsa dök upp runt halv tolv och vi tackade Rickard och knallade iväg de få metrarna till Rådhusparken. Väl där började en fotoorgie utan dess like… Vi var båda på fantastiskt humör så det spexades, skojades och skrattades i över en timme. Vi tog dock även de allvarliga bilderna som är nog så viktiga de med. Rådhusparken är väldigt vacker och har många bra fotoställen, så med släpet i högsta hugg trippade jag runt i vita sidenskor på gräsmattorna. Det var dock mitt på dagen och solen värmde ordentligt, så vid trettonsnåret avbröt vi och tackade Åsa och begav oss ut mot Gustavsberg.

  

Att ta sig in i bilen med krinolinunderkjolar och bröllopsklänning är verkligen en historia för sig men det gick hyfsat bra och med ACn på var det t.o.m. riktigt drägligt. Eftersom det var midsommarafton och vi skulle ut på Värmdö hade vi varit rädda för jobbig trafik och köer men vägen låg tom framför oss och vi var hemma hos Gun och Valle (Mickes mamma och bonuspappa) på nolltid.

  

Väl där hoppade vi ur kläderna och tog det lugnt tills det var dags att åka mot kyrkan. Jag blev insnörd igen och vår tärna Fia och marskalk Valle såg till att allt kom med och att vi kom till kyrkan i tid.

  

Vid Ingarö kyrka stod våra fina näbbar, Julia (6 år) och Anton (4 år), och väntade på oss. Julia med vit klänning och ett grönt skärp i midjan samt den ljuvliga lilla näbbkronan och Anton i grå byxor, vit skjorta, väst och fluga. De var otroligt duktiga hela tiden, Anton höll i sin korg med såpbubblor och rispåsar och Julia hade sin näbbukett. Under hela vigseln satt de knäpptysta framme hos oss vid altaret men så fort vi gav tecken att det var klart var de ute i kyrkan på två röda. Det såg rätt kul ut när båda remmade ut innan utgångsmusiken börjat. De hade dock så bråttom för att båda tog uppdraget att dela ut ris och bubblor på väldigt stort alvar, de var ju tvugna att komma ut först då… eller hur?

  

Själva vigseln var underbar, jag var så lycklig när vi sida vid sida gick in i kyrkan. Jag ville vara lite snabb, så Micke drog mig lite i armen då och då, altargången är ju bara 3 meter lång så man får ta det lite piano… Lasse, vår präst och min mammas kusin, var väldigt lugn och det kändes skönt att titta på någon jag känner så väl. Min hand som höll buketten, skakade betänkligt när vi kom fram.

Mickes kusin Emil sjöng Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet" och sen läste Lasse för oss och vi sa våra löften. Både jag och Micke darrade lite på rösten, men det var så vackert och jag har aldrig varit så lycklig. Direkt efter själva vigselakten sjöng min vän Camilla och min syster Lotta "Här står jag" av Sonja Aldén, då grät jag. De sjöng så fint och min syster blev så rörd vid några tillfällen att hennes röst brast och då grät jag ännu mer.
Sista sången framfördes av Emil, Camilla, Lotta och min vän Kerstin och låten var "Going to the chapel" och den svängde, det var bara glada miner och det kändes verkligen jättehärligt! Även utgångslåten fick folk att dra på smilbanden för vi tågade ut till "Love and Marriage".

  

Ute på trappen stod som sagt redan Anton och Julia och delade ut såpbubblor och rispåsar till alla. Vi blev dränkta i ris och jag plockade riskorn ur både klänning och hår i timmar efteråt (men det var det värt). Det blev lyckönskningar och kramkalas och fotografering och pussar på kyrktrappen. Sen promenerade vi ned till min moster och morbror båt tillsammans med tärnan och tog oss vattenvägen till Ingarö Golfklubb.

  

Det var väldigt skönt att sitta och gunga i solskenet med nyblivna makens hand i ena handen och ett glas (alkoholfri) cider i den andra. Alla båtar som åkte förbi hurrade och tutade och det kändes som en saga att sitta där med min ursnygge make, underbara klänning och bara vara så lycklig.

   

Väl vid bryggan tog marskalken emot oss och vi fick ta bilen upp till lokalen, det var inte långt men det hade varit svårt att gå med klänningen och skorna. Vi skålade i champagne, åt chokladdoppade jordgubbar, kramades och grät. Man gråter väldigt lätt på bröllop… Konstigt det där…

  

Lokalen var otroligt fint dekorerad, alla mina tankar och önskemål var uppfyllda och min svärmor hade tagit hand om allt på ett helt fantastiskt vis. Borden var dekorerade med vita linnedukar och vita servetter. Det stod Vendelarosor, vit fresia och steel grass i vaserna och framför vår plats stod en underbar bordsdekoration med samma blommor i. Festprogrammen och placeringsaskarna jag tillverkat matchade alla färgerna perfekt och tavlan med alla bröllopspar drog till sig blickar. Min bror Petter och min syster Lotta var toastmaster resp. toastmadamme och hade full koll på allt. Det var så skönt att veta att allt gått vägen och allt vi behövde göra nu vara att njuta!

  

Första skålen hölls i vatten då serveringspersonalen inte var lika snabba som toastmastern, men det ledde bara till skratt och gjorde ingenting. Förrätten som bestod av rökt lax fylld med cantadou på marinerad ruccola med pinjenötter, parmesan och gula cocktailtomater var underbart god och slank ned på en sekund, man är hungrig efter en dag som denna. Huvudrätten var rosastekt ankbröst med portvinssås, calvadosäpplen och potatiskaka och var lika god den. Allt varvades av sånger och tal och det var många skratt runt bordet. Min farmor (som aldrig hållit ett tal i hela sitt liv) höll ett underbart tal till mig som fick flera att gråta, inkl mig (igen). Men den största överraskningen var då Gun, min svärmor, reste sig upp och överlämnade en överraskningsbröllopsresa till Rom!! Helt fantastiskt men det skulle bli brått med packningen dagen därpå för klockan 15.00 gick planet!

   

Till slut var det dags för efterrätt, champagnesorbet med färska jordgubbar, och efter den anmälde toastmastern en liten "rast" före tårtan. Männen, inklusive brudgummen, försvann nästan mangrant ut för att röka cigarr och jag minglade med de som var kvar.

  

Tårtan rullades in under ett unisont "ohhh", vilket var förståeligt då den var oerhört vacker. Vit sugarpaste i tre våningar med creméfärgade rosor med guldspray på som föll som ett vattenfall från översta våningen. Maken hade valt mörkchokladmousse med hallonpanacotta som fyllning och den var försvinnande god. Vi hade inte planerat att öppna presenterna samma dag, men då vi fick veta att det fanns "resegodis" bland presenterna, ändrade vi våra planer.

Valsen som vi övat så taffligt på gick otroligt nog som på räls, inget tåtramp eller felsteg. Min svärmor bjöd upp min far då han själv aldrig dansar, men det gick tydligen bra det med .

Allt som allt hade vi ett underbart bröllop, det var allt jag någonsin drömt om. Jag har nu den bäste mannen i världen och jag kommer alltid minnas den här dagen med glädje.

Lina & Michael

Filed under: